Datorspel - roliga spel



Datorspel - 3D-spel

80-talet var plattformsspelens era. Det var främst då de blev populära och ansågs vara nyskapande mycket tack vare att Super Mario Bros kom ut. 80-talet och början av 90-talet var dessutom storhetstiden för konsolerna, dvs. Nintendo, Sega, Neo Geo m.fl. Under senare delen av 90-talet började dock en ny era ta form. PC-spelen blev populärare i takt med att persondatorerna blev vanligare i hushållen och konsolerna fick stor konkurrens. I samband med att datortekniken blev mer avancerad började allt fler 3D-spel att dyka upp. Tidigare hade det nästan bara funnits datorspel i 2D där man såg sig själv från sidan och ett och annat spel i 3D med ganska dålig grafik. De mer avancerade 3D-spel som började tillverkas var främst i genren first person shooter men även en del rollspel med denna typ av grafik släpptes.

Johanna pratade en hel del om den nya tidens datorspel och då i synnerhet 3D-spel till PC. Hon tyckte att dessa spel för det mesta fokuserade alltför mycket på yta där långa filmsekvenser fick väldigt mycket utrymme. Sådana spel kunde ofta brista i story eller planering av banor, menade hon. För flera år sedan hade det funnits en typ av spel som hade väldigt snygg grafik och lade krutet på ytan och en annan sorts spel med mer känsla. Sistnämnda typ var den hon själv föredrog. Dock tyckte hon att denna mer ytliga genre idag tagit över helt och inte lämnade något utrymme för den andra sortens datorspel. Johanna menade att alla människor inte helt plötsligt kunde tycka denna sorts ytliga spel var bättre, utan det måste finnas en marknad för andra typer av spel också. Dessutom berättade hon att hon hade väldigt svårt för att styra gubben i 3D-spel och det gjorde att hon inte kunde köpa några nya spel eftersom alla spel var i 3D. Jag frågade då om hon hade testat några rollspel (som inte innehåller speciellt mycket action och därför inte kräver samma sorts precision) i 3D och om de i så fall var roligare. Då svarade hon att hon hade provat men att hon fortfarande inte tyckte att det var speciellt roligt och tillade:

”Jag vet inte om det är jag som är barnslig eller vad det är, men jag vill gärna ha lite det här glada färger och att det är en lite mer en fin värld som är fin att se på. Jag vill inte ha det här en framtidsdystopi, en mörk källare eller ett stort hemskt krig som man ska hålla på att vara strateg i, jag tycker inte det är kul.”

Tilläggas ska dock att Johanna är uppväxt under Nintendo-eran och är allra mest van vid den typen av lite glättigare datorspel som Nintendo är kända för.

Christine hade även hon en del att säga om den nya generationens 3D-spel. Hon trodde att den 3D-grafik som man hållit på att utveckla under en väldigt lång tid egentligen var menad att likna verkligheten så mycket som möjligt och detta kunde hon inte se speciellt mycket positivt med. Hon ville att datorspel skulle vara en flykt från verkligheten, inte likna den.

”Det ska gärna vara en liten så här ful gubbe som man inte ser ansiktsdragen på liksom. […] Det kan ju kanske teoretiskt sett vara kul med ett verklighetstroget spel också men 3D-grafiken är ju faktiskt inte så himla bra, så att jag tycker att ju mer likt verkligheten det blir, desto mer påmind blir man om att den på nåt sätt ändå inte liknar.”

Hon var medveten om att en hel marknad tyckte annorlunda men det här var hennes syn på saken. Hon gillade helt enkelt fantasifigurer och att det kunde dyka upp saker i spelen som man absolut inte kunde träffa på i verkliga livet.

Olof pratade inte lika mycket om 3D-spel men sade att dessa nyare datorspel krävde mer engagemang från spelarens sida medan han ofta föredrog lättillgängliga spel. Han ville kunna börja spela på en gång och sluta när som helst.







Tillbaka till Datorspel