Datorspel - roliga spel



Fightingspel, strategispel och Super Mario Bros

Det första datorspelet Christine hade valt var Street Fighter 2. Det som var underhållande med spelet var att det fanns så många karaktärer man kunde välja att spela med och att alla dessa såg väldigt olika ut. Dessutom hade varje gubbe sina speciella grepp och slag och man kunde välja att bli bra på vilken man ville. Även variationen i miljöerna, de olika banorna som representerar olika länder, upplevdes stimulerande. Både att spela mot datorn i turneringen och mot en kompis var roligt. När hon spelade mot en levande motståndare blev hon ivrig att vinna – förlorade hon en match ville hon ha revansch vilket gjorde att hon spelade väldigt många matcher i rad. Det var främst man-mot-man-läget som motiverade Christine att spela vidare. Att spela mot datorstyrda spelare blev efter ett tag förutsägbart, de blev för enkla att överlista och då handlade det ju enligt henne inte längre lika mycket om skicklighet. Hon berättade att hon spelat spelet med sin kusin flera somrar i rad.

”Vi räknade bäst av tre och sen räknade vi bäst av fem och liksom vi ville alltid komma tillbaks, om man fick spö så skulle man ha revansch. Man kunde aldrig ge sig.”

Efter hand lärde de sig också att bli bättre och bättre på att slåss med olika gubbar, främst genom att lära in de olika knappkombinationerna som gjorde att slagskämpen utförde ett specialslag och hur man på bästa sätt besegrade en motståndare med en viss karaktär.

Christine:s andra spel var Warcraft. Anledningen till att det var så underhållande var att det skilde sig från de plattformsspel hon var van vid, där man mest går omkring, hoppar och dödar fiender. Warcraft är istället ett strategispel där man börjar med väldigt få tillgångar och ska bygga upp t.ex. en hel stad. Klurigheten låg enligt Christine i att veta hur man ska anlägga alla byggnader, planera ekonomin osv. och samtidigt veta att det finns en fiende som också håller på att bygga. Man vet inte var denne finns förrän man har börjat utforska världen. Många av uppdragen går ut på att krossa fiendens högkvarter och göra ett anfall vilket är en annan typ av strategi. Hon menade att det var strategi på många olika nivåer och att det var det som gjorde att man inte tröttnade.

Varje uppdrag var nästan som ett nytt spel: man fick se en liten filmsnutt för att förstå vad uppdraget gick ut på. Banorna hade sin egen mening, ett sammanhang, vilket också gjorde att det blev väldigt varierande. Uppdragen blev som små delmål.

Det som drev Christine att spela vidare var att hon hela tiden kände att hon uppgraderades: från att ha varit ”bonde” blev hon ”mästare”, ”krigare” och slutligen ”skapare” – hon blev helt enkelt starkare och det var kul att få mäktiga titlar. Att man kunde spara spelet när man inte hade tid eller lust att spela längre gjorde också hela spelandet mer tillgängligt.

Christine:s tredje favoritspel var Super Mario Bros – ett av de kanske allra mest kända datorspel som existerar. Det är ett ganska gammalt spel (1985) och hon påpekade att hon nog inte skulle ha tyckt det var lika kul om hon hade spelat det för första gången idag. Dock tyckte hon att spelet fortfarande kunde anses ha kvalitet. Grafiken var enkel och spelidén sparsmakad men hon tyckte ändå att det var lagom. Trots enkelheten fanns där finesser: man kunde hitta föremål samtidigt som man dödade fiender och allt detta hände samtidigt. Dessutom fanns många olika sorters banor, t.ex. fort, vattenbanor och isbanor. Hon märkte också att hon fick bättre och bättre spelteknik ju mer hon spelade.

”Fjärrkontrollen blir som en förlängning av armarna, att man behöver inte tänka på vad man ska göra liksom, utan man kan bli ett med det spelet på nåt sätt. […] Det handlar ju mycket om just motoriken då liksom, navigera med gubben liksom, hur man styr honom och så där.”

Sedan pratade vi om att Super Mario Bros är ganska förutsägbart. Varje värld är indelad i mindre banor: värld 1 består t.ex. av bana 1-1, 1-2, 1-3 och 1-4 och fjärde banan i varje värld är alltid ett fort med samma gamla miniboss. Banorna ser exakt likadana ut varje gång man spelar dem (det är t.ex. lika många fiender varje gång och de dyker upp på samma ställen). Denna förutsägbara struktur uppskattade Christine på den tiden då hon spelade Super Mario Bros som mest. Hon påpekade dock att hon förmodligen skulle ha tyckt att ett sådant upplägg var tråkigt idag med tanke på alla överraskningar som finns i de nyare spelen. Anledningen till att det fungerade i Super Mario Bros var att det ändå hade en sådan hög kvalitet och en stor grad av originalitet då det kom ut. Drivkraften bakom Super Mario Bros sade Christine var att man ville klara varje bana för sig, se att man kom vidare till nästa bana och slutligen till nästa värld. Hon ville även komma till det stora slottet i slutet och rädda den prinsessa som man hör talas om genom hela spelet. Det som drev henne vidare var med andra ord i mångt och mycket att klara spelet.







Tillbaka till Datorspel