Datorspel - roliga spel



Klarat ditt favoritspel?

Jag gick sedan in på favoritspelen och tog reda på vilka spel respondenterna hade klarat, vad det var för mål som lockade dem att spela vidare (var det t.ex. att klara spelet som lockade från första början eller fanns där något annat mål) och om det fanns eventuella delmål som också kunde locka. Slutligen frågade jag om de spelat spelet även efter det att de klarat det.


Inte så viktigt att klara spelen

Johanna hade inte klarat Bubble Bobble utan att fuska (ta ett färdigt password från en bana hon egentligen inte lyckats komma till). Hon hade dödat slutbossen men inte kört igenom alla banor. Jag frågade om det på något sätt förstörde spelglädjen att fuska och då svarade hon att det kunde göra det om det var ett datorspel som hade en viktig story, vilket inte var fallet med Bubble Bobble. När man spelade spel där bakgrundshistorien var väldigt betydelsefull ville man se alla delar av spelet och försöka förstå storyn bakom. Hon nämnde också att använde man sig för mycket av password eller andra trick, t.ex. hoppade över hela spelet för att ta sig till slutbossen direkt, skulle det inte vara speciellt kul.

”Man ska behöva kämpa lite i alla fall.”

Anledningen till att hon aldrig klarade Bubble Bobble utan fusk var att hon för det mesta började om från början när hon spelade och struntade i att ta password från den bana hon slutade vid sist. Att spela tvåhundra banor i ett sträck tog på tok för lång tid. Banorna var dessutom så lika sinsemellan att det inte spelade någon större roll exakt var man befann sig.

Hon sade också att hon trots att hon klarat spelet fortfarande inte hade tröttnat på det eftersom det var en så enkel spelidé och för att hon tyckte att det var så roligt att bara spela. Detta verkade vara det allra viktigaste med det här spelet för Johanna, att helt enkelt bara koppla av när man inte hade något bättre för sig. Målet med Little Nemo The Dream Master var främst att komma vidare till nästa bana för att få reda på vilken dröm Nemo skulle drömma härnäst. Miljöerna lockade henne att ta sig vidare eftersom de var så snyggt gjorda. Det här var inte ett spel man kunde slöspela på samma sätt som Bubble Bobble. Johanna hade klarat det här spelet utan fusk. Hon berättade att hon känt sig stolt då hon kommit på ett speciellt trick på slutbossen som gjorde att hon klarat den. Det bästa med att klara spelet var att hon fick en sorts komplett bild av handlingen, den knöts på något sätt ihop i slutet då Nemo träffade kungen vars kungarike han räddat osv. På frågan om hon spelat spelet igen efter det att hon klarat det svarade hon att det fortfarande varit roligt, men att det ändå känts som om spelet var slut. För att klara det var man nämligen tvungen att se allt och hitta varenda hemlighet. Det fanns med andra ord ingenting mer att upptäcka när det väl var avklarat. Johannas mål med Zelda 3 – A Link to the Past påminde om målet hon haft med Little Nemo: att se vad som gömde sig bakom nästa dörr, hur nästa gåta skulle lösas. Hon liknade det vid ett sorts detektivarbete. Målet var att hitta alla hemligheter.

Det här spelet hade hon däremot inte klarat. Hon hade gjort allting i spelet, kommit till slutbossen och sparat spelet där men sedan hade det aldrig blivit av att hon besegrat honom. Hon kände det lite grann som om detta var någonting som låg och väntade på att bli gjort, något som hon borde ta tag i. Dock var det så länge sen hon spelade Zelda 3 att hon förmodligen inte längre var lika bra på det, så hon menade att det krävdes ett ordentligt engagemang för att klara slutbossen. Anledningen till att hon gett upp precis vid slutbossen trodde hon var att hon inte hade klarat honom direkt, utan var tvungen att skaffa sig mer styrka och i samma veva hade hon lite grann tappat intresset för det här med datorspel.

Johanna hade spelat Zelda 3 igen från början några gånger, trots att hon ännu inte klarat det, i hopp om att få tillbaka sitt gamla intresse för spelet men det hade inte blivit som förr. Det trodde hon berodde på att hon blivit äldre och fått annat att tänka på. Hon tillade ändå att det här var ett spel som verkligen höll i längden eftersom det var så avancerat och stort och innehöll många olika moment att fascineras av och återupptäcka. Det var omöjligt att lägga allting på minnet och därför kunde man ta upp spelandet igen några år senare utan att komma ihåg alltför mycket.


Att komma halvvägs i ett spel

Det främsta målet med Street Fighter 2 var för Christine att besegra sin kusin som hon brukade spela mot. De bytte karaktärer och testade olika strategier för att hitta det smidigaste sättet att slå varandra. Varje omgång sågs som en ny och spännande chans att vinna. När hon spelade ensam var målet att ta sig igenom hela turneringen och klara slutbossen och därmed spelet. Christine hade klarat Street Fighter 2 och sade att det alltid var roligt att se vad som hände i slutet på ett spel eftersom man varit nyfiken på det. Detta var också fallet med Street Fighter 2 men hon kom tyvärr inte ihåg speciellt mycket eftersom det var så länge sedan hon klarat det. Christine tyckte även att Street Fighter 2 var ett sådant datorspel man gärna spelade efter det att man klarat det och detta berodde till stor del på att man kunde sätta igång direkt och bara köra mot en kompis. Matcherna var korta, det var ingen långdragen handling och inte behövde man heller engagera sig speciellt mycket i spelet. Man kunde börja och sluta när man ville.

Målet med Warcraft var att få reda på fortsättningen på storyn och att hela tiden klara sig vidare. För varje bana man klarade nådde man en sorts högre grad och fick olika titlar vilket gjorde att hon fick känna sig lite märkvärdig. Det här spelet hade hon också klarat. Hon berättade att hon inte hade tänkt lika mycket på spelets slut när hon började spela som hon gjort i många andra datorspel. Här var det istället själva spelandet som var kul, man ville komma vidare hela tiden och se vad spelet skulle introducera för nya överraskningar. Ju längre in i spelet man kom desto fler saker kunde man göra och detta höll intresset vid liv. Vi pratade också om delmål och Warcraft var enligt Christine rikt på sådana. Banorna kändes nämligen väldigt isolerade från varandra trots att de också fungerade i ett större sammanhang. Vissa banor var så svåra att hon fick klura på hur hon skulle lösa dem i upptill en vecka. Därför kändes delmålen i Warcraft mycket mer betydande än i många andra spel. När hon väl hade klarat spelet en gång var det dock inte lika roligt längre. Hon påbörjade en ny omgång men då orkade hon inte komma lika långt. Visserligen kunde man välja att spela med en annan typ av varelser som skulle ingå i armén men uppdragen var desamma och därför var mycket av tjusningen borta. Att starta upp en ny spelomgång krävde dessutom en hel del engagemang och motivation – det kunde ta en timme eller två att klara en bana – och denna motivation var inte lika stark när hon redan hade sett hela spelet.

Det mål Christine hade med Super Mario Bros var att klara spelet och att göra det så bra som möjligt. Ett mål kunde vara att klara sista banan utan att bli träffad så att Mario behöll sin fulla storlek (denne krymper ju då han skadas) eller att få så mycket poäng som möjligt. Jag tog även upp frågan om det fanns delmål i Super Mario Bros som kunde locka en att spela vidare och hon nämnde då borgarna (minibossarnas banor) som exempel. Dessa banor var en aning klurigare och fungerade ungefär som ett hinder man ville komma förbi. Christine hade klarat Super Mario Bros flera gånger. Det var fängslande ända till slutet och sista banorna var extra roliga. Hon visste att hon skulle klara det varje gång, frågan var bara hur bra. När hon sedan var färdig kunde hon äntligen andas ut och slappna av efter ett par timmars koncentration. Trots att Super Mario Bros inte innehöll något revolutionerande bra slut var det ändå roligt att se. Speltillverkarna har nämligen byggt upp en sorts mystik kring prinsessan som ska räddas – varje gång man kommer till en borg för att rädda henne får man till svar att hon finns i ett annat slott. På slutet var man därför, enligt Christine, väldigt nyfiken på hur denna prinsessa som det pratats så mycket om skulle se ut. En annan sak som är speciell med Super Mario Bros är att spelet börjar om när man klarat det en gång och då kan man så att säga klara det igen ”på andra varvet”. Den enda egentliga skillnaden är att de lätta fienderna är utbytta mot snabbare och svårare. Detta tyckte inte Christine var en speciellt bra idé eftersom man för det mesta är ganska trött efter att ha klarat ett spel och gärna vill att det ska vara slut en gång för alla. Christine hade som tidigare nämnts spelat det här spelet flera gånger efter det att hon klarat det första gången. Hon medgav att hon var ganska trött på det men att hon fortfarande någon gång ibland kunde tycka att det var roligt ändå. Dock kunde det aldrig bli lika kul som det en gång varit och detta trodde hon berodde på att det fanns så många andra, bättre spel med fler finesser i dagens läge. Jämfört med dessa kunde Super Mario Bros lätt te sig ganska enformigt.







Tillbaka till Datorspel