Datorspel - roliga spel



Miljöer i datorspel

Olof hade valt att först prata om spelet Castlevania. Han tyckte att det var ett mycket välgjort datorspel med få irriterande element. Dessutom var musiken och handlingen (som kan sägas tillhöra kategorin skräck) väldigt bra liksom hela spelidén. Jag frågade honom vad han tyckte om huvudpersonen men denne hade han inte reflekterat så mycket över. Han sa dock att huvudpersonen inte fick vara alltför töntig eftersom den då skulle bli jobbig att titta på hela tiden. Någon identifikation med huvudpersonen kände han inte. Det som gjorde att han fortsatte spela Castlevania var att han ville komma vidare. Det faktum att det var så svårt gjorde det ännu mer motiverande, även om det tog några år innan han klarade spelet.

Nästa spel Olof hade valt var Mega Man. Han tyckte om det här spelet eftersom banorna var så fantasifullt gjorda och fienderna var roliga påhitt – alla är robotar och denna idé har speltillverkarna varierat mycket. Det finns t.ex. djurrobotar, levande redskap och farkoster. Han tyckte också att spelet kändes välgjort och återkom gång på gång till variationen när det gällde banor och fiender. Han pratade också om hur viktigt det är att ett spel inte är enformigt och det tyckte han inte att Mega Man var.

”Man vill inte att det ska vara bara samma sak hela tiden fast svårare för att det är typ fler monster. Gärna helt… vitt skilda miljöer och så. Det tycker jag.”

Drivkraften bakom Mega Man tyckte han var just att det inte är lika linjärt som många andra plattformsspel. I början av spelet finns sex olika banor att välja mellan och man behöver inte klara dem i någon speciell ordning. Om någon bana var för svår kunde han välja en annan och testa den så länge och på så sätt hölls spelandet igång.

Dessutom blev varje bana ett sorts delmål som i sig var motiverande att klara. Det var också roligt att ta reda på vilket vapen som var bäst på vilken boss och vilken ordning som var den bästa att klara bossarna i. Han tyckte att detta var underhållande eftersom man då kunde komma på hemliga, enklare sätt att klara bossarna på. Att klara av olika svårigheter i spelet på flera nivåer fann han intressant:

”…den här saken kan du klara som vanligt, fast du kan också göra på det här smarta sättet, så är det mycket lättare. Men då blir det samtidigt också roligt att se om man kan klara av honom vanligt då även om man vet vad tricket är. Det kan ju också vara en kul grej, alltså för att fortsätta spela och se om man kan klara av det… alltså göra det svårt för sig.”

Olof:s tredje datorspel var Halflife – ett lite nyare spel än de andra två. Det var för honom också ganska nyupptäckt. Det som var kul med spelet var att det var välgjort, snyggt och realistiskt. Även det att spelet hade en ordentlig handling och inte bara gick ut på att gå runt och skjuta och hämta vapen gjorde att det var roligare än andra datorspel i samma genre (first person shooter).

Han återkom till variation bl.a. i miljöerna när han pratade om detta spel så vi gick in lite djupare på just den frågan eftersom det verkade vara så centralt för hans motivation. Att det kom in nya element i spelet hela tiden ökade spelglädjen. Han pratade om att man fick åka både tåg och simma, se helikoptrar och fallskärmshoppare. ”Precis liksom just när man känner att ’nu har jag sett allting’ så inför de nåt nytt.” Han tyckte också att handlingen hade en bra plats i denna variation. Den ”uppdaterades” hela tiden vilket skapade en sorts filmkänsla i spelet. Den främsta drivkraften bakom spelandet var alltså att han ville se vad handlingen tog för vändning, han ville se fortsättningen hela tiden.

”Det är ett slags mysterium eller vad man ska säga. […] Och det blir liksom vändningar i spelet också. Det är några som ska komma och rädda en, så går de dit för att skjuta en istället, lite överraskande.”







Tillbaka till Datorspel