Datorspel - roliga spel



Svårighetsgraden i datorspel

Sedan var det dags att gå in på svårighetsgraden i respondenternas favoritspel. Jag frågade om spelen var svåra eller lätta samt hur svårighetsgraden så att säga var uppbyggd i respektive spel och varför detta var bra.

Lätta datorspel

När det gällde Bubble Bobble tyckte Johanna att svårighetsgraden accelererade väldigt långsamt samt att det nästan var alltför enkelt. Med hjälp av olika passwords kunde man också hoppa över jobbiga banor så att man aldrig behövde köra fast. Att det var så pass lätt tyckte hon dock inte var något problem eftersom det ändå fanns så många banor – hon beskrev det som ”nästan ett oändligt antal”.

Little Nemo The Dream Master å andra sidan var enligt Johanna ett ganska svårt spel. Hon tyckte att svårighetsgraden ökade en aning för fort. Det som ändå gjorde att hon inte gav upp trodde hon mycket berodde på att hon ofta spelade spelet tillsammans med andra som hon kunde byta av eller diskutera svårigheterna med. Vad gällde Zelda 3 – A link to the past tyckte Johanna att det var ganska svårt men inte alltför svårt. Man fick känna sig smart och duktig när man hittade saker och löste problem. Hon tyckte också att det var en bra blandning mellan action och problemlösning och att detta gav variation. Också balansen mellan förbättringen av ens vapen och styrka och fiendernas dito var mycket väl avvägd. Hon tyckte kort och gott att det var ett lagom svårt spel.


Snabbt ökande svårighetsgrad

Det som var bra med svårighetsgraden i Street Fighter 2 var att man kunde ställa in den på olika nivåer beroende på hur duktig man var. Dels kunde man ställa in vilken nivå man ville spela på när man slogs mot datorn och dels kunde man om man spelade mot en levande motståndare ställa in ett sorts ”handikapp” så att matchen blev mer jämn. Det tyckte Christine var bra eftersom man då kunde få en ny utmaning när man väl klarat det på en nivå. Svårighetsgraden i Warcraft ökade enligt Christine i jämn takt och på slutet var det nästan omöjligt. Hon berättade om någon bana där det hela tiden kom flygande drakar och där man inte hade någonting att försvara sig med. Denna bana spelade hon säkert ett tjugotal gånger. Den ökande svårighetsgraden tyckte hon bara var rolig.

Super Mario Bros tyckte hon också hade ganska lagom svårighetsgrad. Det började väldigt enkelt och blev sedan svårare på alla sätt och vis: hoppen blev knepigare, fienderna fler och besvärligare men eftersom man utvecklades i takt med att svårighetsgraden ökade kändes det bara stimulerande.


Varierande svårighetsgrad

Johan berättade att man i Quake kunde ställa in svårighetsgraden (i singleplay) men att det svåraste inte var speciellt svårt om man var en van spelare. Anledningen till att Quake ändå var roligt, trots att det inte var tillräckligt svårt, var att det gick att spela över Internet tillsammans med andra. Detta kunde ge en helt annan typ av utmaning. Johan tyckte att det var roligare att vinna mot en människa än mot datorn under förutsättningen att denne var tillräckligt bra. Det blev då mer variation på striderna, det hände nya saker varje gång och han tyckte att det i allmänhet var svårare att besegra en fiende styrd av en människa. Efter ett tag lärde man sig dock de andra spelarnas taktik, speciellt sina kompisars.

Svårighetsgraden i Fallout 2 varierade ganska mycket. En del uppdrag var svåra medan andra var lite lättare. Spelet var dessutom väldigt stort och Johan hade själv inte gjort allt man kunde göra. Man behövde nämligen inte gå igenom alla uppdrag för att klara det. När man hade klarat spelet fick man föremål och ens karma blev högre eller lägre (beroende på om man var god eller ond). Efter man hade klarat det kunde man fortsätta att gå omkring på en karta och göra de andra uppdragen eller bara ”slakta vilt”, som han sa.

Diablos svårighetsgrad varierade också. När man klarat det på den enklaste graden fick man gå vidare till nästa grad och till slut spela på den tredje, sista och svåraste graden. Spelet var likadant i alla omgångarna men man fick nya och bättre saker för varje gång. Johan tyckte att det var bra svårighetsgrad. Den lättaste nivån var ganska lätt men inte extremt lätt, den svåraste var rätt så svår men då hade å andra sidan också gubben blivit starkare. Det som gjorde att spelets svårighetsgrad blev så pass balanserad var just att svårigheterna anpassade sig till hur bra gubben var.


Kombinerad svårighetsgrad

Castlevania var lagom svårt enligt Olof. Det tog honom ungefär tre år att klara hela spelet trots att han spelade det väldigt mycket. Detta gjorde honom emellertid inte alls frustrerad, utan det var bara roligt. När han sedan väl klarade spelet blev det också ännu mer givande eftersom han lagt ner så mycket möda på det. Att känna att man hela tiden kom vidare, i alla fall till nästa bana, eller nästan klarade en boss gjorde att motivationen hölls vid liv.

Det som enligt Olof bl.a. var bra med Mega Mans svårighetsgrad var att alla bossar och deras respektive banor var olika svåra. På så vis kunde man gå framåt i sitt eget tempo. När man sedan hade klarat alla bossar och gick vidare mot banorna som kom efteråt var det däremot ganska svårt. Det tog ett ganska bra tag att klara dessa. I de Mega Man-spel som kom efter den första delen kunde man ta password efter att man t.ex. hade klarat en boss, men Olof tyckte att det kändes mer ”gediget” att klara det första spelet då möjligheten till password inte fanns.

Halflife var också lagom svårt. Olof tyckte att svårighetsgraden eventuellt ökade lite väl långsamt vilket kunde ge en något seg känsla. Först när man nådde tredje banan började spelet bereda en viss utmaning och det var också då det blev riktigt kul, men detta berodde också på att fienderna blev roligare på denna bana. Han tyckte även att det tog lite väl lång tid innan man kom in i handlingen. Först efter några banor började han förstå vad storyn gick ut på och det började hända saker ”på riktigt”.

Det här med en kombination av svårigheter rent tekniskt och att inte veta hur man skulle besegra en fiende (se ovan i texten om svårighetsgraden rent allmänt) tyckte han att Halflife var mycket bra på. Det hade just den variationen av dessa två olika sorters svårigheter som han pratat om.







Tillbaka till Datorspel